Jo, det är sant! Även om bloggen fortfarande inte syns. Även om jag – antagligen – inte heller idag finns med bland det övriga bloggänget på sidan. Även om jag är osynlig.
Så finns jag.

År 2010 kan vi göra det mesta. Månen, rymden, ta oss nästan till Mars, ni vet…hela den där konkarongen.

Men att rätta till en blogg som försvunnit på ett oförklarligt sätt är tydligen bortom människors kapacitet.
Det var tydligen där gränsen för vad mänskligheten klarar av gick. Nu vet vi det.

Så vi får köra så här istället ett tag. Ett ”manuellt puffande”.

***
Vad har hänt sedan senast då?

Tja, det mest anmärkningsvärda är såklart att vi fått två nya Serie A-lag och en ny förbundskapten i Cesare Prandelli. Även om det senare kommer typ två år för sent för just den här mästerskapssommaren…

Men Prandelli i framtiden. Under de närmaste åren, när generationsväxlingen ska – och måste – ske. Det blir alldeles enastående bra det. Det är i alla fall min starka känsla, även om han till slut kanske blev lite väl stor i Florens, han blev till slut omöjlig att kritisera på något sätt.

***
Serie A-lagen då, de nya? Båda två känns jäkligt kul på nåt sätt.
Till att börja med sydlaget Lecce. De har ju varit med förr. De flesta med lite koll på Italien har hyfsad känsla för dom. Stadio Via del Mare vet vi var vi har och så, Klas Ingesson har varit där en kort period, man spelade Italiens roligaste fotboll när den legendariske tränaren Zdenek Zeman härjade i klubben för några år sedan och det var Romas Mirco Vucinic hemvist i sex år efter det att han kom till Italien just till Lecce år 2000.

Men Cesena då…
…tja, staden ligger ju en kort bit från den adriatiska kusten i höjd nånstans mellan Bologna och Florens. En ganska liten stad med knappt 100 000 invånare och vars fotbollslag inte spelat i Serie A sedan 1991!

Och så har man, med Serie A-mått mätt, en rätt skön stadion också, i denna Dino Manuzzi, med kapacitet för drygt 24 000 åskådare.

Så hjärtinnerligen välkomna tillbaka till finrummet säger vi till Associazione Calcio Cesena!
Så här gick det till, där i Piacenza i söndags…

***
Den tredje Serie A-platsen?
Jo, nu väntar ett play off-spel, med semifinaler och final mellan fyra lag. Som spelas så här, med början på onsdag:

Onsdag 2 juni 2010 – gare di andata,
TORINO – SASSUOLO klockan 18.30
CITTADELLA – BRESCIA klockan 21.00
Söndag 6 juni 2010 – gare di ritorno
BRESCIA – CITTADELLA klockan 18.30
SASSUOLO – TORINO klockan 21.00

Onsdag 9 juni 2010
FINAL (andata) klockan 20.45
Söndaga 13 giugno 2010
FINAL (ritorno) klockan 20.45

Bloggen har haft fin lycka med Cittadella på sistone och de får förnyat förtroende i morgon onsdag när kvalet börjar. Cittadella går in i det här spektaklet mer som vinnare än Brescia är min känsla. Brescia, som hade andraplatsen i sin hand innan sista omgången i söndags, men som där man gick bort sig i Padova. Nu har Baggios gamla lag, som det som sagt känns, mer att förlora än att triumfera på nåt sätt… Dessutom, Cittadella är väldigt starka hemma och ska man vinna det här dubbelmötet och gå till final så krävs ett bra resultat inför returen på söndag!

Cittadella-Brescia, 1, 2,50, bet-at-home.

Det var en bra dag för bloggen i går, dels tack var det här, dels med hjälp av Ljungskile (jo’rå) i debuten för det tillfälliga spelet utanför Italiens gränser (och var börjar en sådan om inte på Starke Arvid…).

Serie B går på klassisk Italien-tid, 15.00, i eftermiddag in i näst sista omgången och det är inte allför många matcher som gäller så väldigt, väldigt mycket. En av de mest spännande är mötet mellan Cittadella och Crotone och jag ger de förstnämnda (som vi firade framgång med förra helgen) nytt förtroende. Den här gången gäller det dessutom på stark hemmamark!
Crotone har två spelare avstängda sedan senast, Cittadella förlorar ytterst sällan hemma och här gäller det att hålla undan för Crotone för att spela sig till en playoffplats till Serie A-spel nästa säsong. Den möjligheten ser jag som ytterst god!

Cittadella-Crotone, 1, 2,00, bet-at-home.

Det är lätt att i första hand tänka på superhjälten Diego Milito i Madridnatten. På Eto’o som blev till växelpengar för Zlatan Ibrahimovic, men som fick ännu en Champions Leauge-titel i gengäld. På Lucio och Samuel i mittförsvaret, på Sneijder som alla ju tycker har lyft Inter till en ny nivå – och det har han ju också.

Men den här kvällen tänker jag ändå mest på en alldeles speciell stor spelare. En stor människa. En stor kapten.

Jag kan inte låta bli att i första hand låta mina känslor gå till Javier Zanetti den här lördagen. Argentinaren som kom till Inter 1995 och som varit med om alla de många, långa, tunga åren. Alla säsonger då Inter var Pazza Inter. År efter år när det aldrig kändes som om det skulle bli något vinnarlag av Morattis bygge. När Inter aldrig var något annat än det där galna…när Bobo Vieri skulle spika upp styrelsegubbarna i klubben om han stötte på dem…

Javier Zanetti var kvar. Han stannade, så som en stor människa, en stor spelare gör.
Och till slut blev han en vinnare. Man kan inte bli en mer välförtjänt.
Till sist blev Javier Zanetti till och med Champions Leauge-mästare. Jag undrar om han själv trodde på det här, där i början av 2000-talet…

Men Javier Zanetti fick 2009/2010 vara med om att vinna en trippel i sitt Inter. Han blev bäst i Europa när det gäller fotboll.
Och hela Italien är bäst – igen!

Grattis Massimo Moratti. Grattis José Mourinho. Grattis Javier Zanetti.
Grattis FC Internazionale!

Jaha, då är det dags. I kväll smäller det i Madrid, även om jag aningen motvilligt – som romantiker och lite konservativ – sätter mig framför teven en lördag istället för den mycket coolare, traditionsrikare och mindre kommersielliserade onsdagen.

Ni som precis som jag är supportrar (och kanske väldigt mycket) till andra lag än Inter, men ändå älskar den italienska ligan i princip mest av allt här på jorden har kanske lite bekymmer en dag som denna. Jag är själv lite osäker på vad jag ska känna efter att precis blivit snuvad både på scudetton och en cuptitel av ett visst blåsvart lag, men jag har trots allt kommit fram till att fördelarna överväger för – Intertriumf.
Som sagts tidigare i veckan, Inter står lite inför en nystart i höst vid vinst i kväll; Mourinho kommer att lämna, man kommer att stå där med en trippel som Europas mäktigaste lag, med en ny tränare och med ett, möjligen, proppmätt, lag. Nästa säsong finns liksom i alla fall inte mycket att vinna…

Efter fem år med Inter borde det bara bli ett scudetto-skifte, det är i alla fall så det känns i magen just nu.
Dessutom, om jag förstått det hela korrekt nu, om Inter vinner efter ordinarie tid i kväll, så håller väl dessutom Italien undan ytterligare en säsong om att inneha den där fjärde Champions Leauge-platsen. Blir det ett annorlunda scenario glider den över till Tyskland…

Så sammanfattningsvis; se för hela himmelens frid till att vinn, Inter! Och om inte annat, så kan jag känna – för Massimo Morattis skull…

Det tror jag också man gör. En sådan här chans missar ju inte Mourinho, så är det – väl? – bara. Och även om jag inte gillar att spela på den här typen av matcher, så gör bloggen ett undantag i kväll.
Och tänk om Milito skulle avgöra den här gången (redan gjort det i cupen och var den som gjorde det avgörande målet i sista omgången av Serie A) också, vilken saga, vilken säsong…

Bayern München-Inter, 2, 2,30, bet-at-home.

***
Nu verkar Milan lägga beslag på det som jag trodde Juve skulle ta chansen på. Helt enkelt inte skulle bränna. Massimiliano Allegri låter mycket nära Rossoneri som ny tränare.
Det tror jag AC Milan – när man nu gjorde sig av med Leonardo – gör förbaskat rätt i.

***
Bloggen får ju för tillfället också gå utanför Italiens gränser för att spela, så jag väljer också en match från Superettan, där jag ju håller till mest numera när det gäller Sverige…
Serieledarna Norrköping, som förvisso imponerat när jag sett dem, åker till vansinnigt svårspelade Starke Arvid för att möta Ljungskile. Hemmalaget, som bara släppt in två (!) mål hittills på sju matcher kommer från cupseger mot Djurgården i veckan och bör ha fått en skjuts av det.
Jag tror att man tråkar ut Peking också…det blir väl 1-0?

Ljungskile-IFK Norrköping, 1, 2,35, bet-at-home.

Man kan sammanfatta ett spelår, en säsong på miljoner sätt. Minst. Det finns en ocean av minnen, av bilder och intryck i huvudet. Och mycket har man dessutom glömt…
Men…här är i alla fall lite av det jag minns bäst och mest från Serie A-kapitlet 2009/2010:

Säsongens lag:
Givetvis fullkomligt självklart. Man darrade i ligan ett tag, höll på att tappa greppet, men till slut återställdes ordningen. Inter är Italiens klart bästa fotbollslag, och det fattar alla. På lördag fixar ni trippeln!

Säsongens tränare:
Lika givet det, även om såklart Claudio Ranieri, Delio Rossi, Luigi del Neri och möjligen Giampiero Ventura åtminstone är bubblare.
Det är ju José Mourinho. Vissa dagar vill man strypa karln, andra så garvar man mest, och nästa skakar man bara på huvudet. Det är attacker hit, attacker dit och en ignorans av guds nåde för det mesta. Och så ett leende nån gång ibland. Eventuellt. Inters José Mourinho är en människa som inte lämnar någon oberörd. När han nu troligen lämnar Italien för Real Madrid kommer man väl, när allt kommer omkring, att sakna honom… Rätt mycket till och med.

Säsongens curva:
Baris, Genoas, Sampdorias och Palermos får ursäkta.
Romas Curva Sud har varit mer fantastiskt än vanligt i år.
En given vinnare.

Curva sud, här på bortaplan, vid invasionen i Verona i söndags:

Säsongens ”i skymundan”:
Lite överdrivet, men nog kan Udineses Antonio di Natale vara den skytteligavinnare i historien som fått minst rubriker, minst uppmärksamhet och minst cred? ”Toto” gjorde smått makalösa 29 mål på 35 matcher i ett lag som länge riskerade på att åka ur…

Säsongens bäste domare:
Nicola Rizzoli, som vanligt.

Säsongens inte lika bra domare:
Roberto Rosetti, också lite som vanligt.

Säsongens match:
Omöjligt såklart. Det finns för mycket att välja på.
Men…Catania-Inter var i alla fall något alldeles extra, något jag minns väldigt starkt. David mot Goliat, Mascaras cucchaio, Muntaris två gula kort efter mindre än en minut på planen…ja, Catanias 3-1 mot mästarna hemma på Sicilien var en tillställning som var så mycket Serie A. En match som hade allt!

Säsongens odds:
Jag ler fortfarande när jag tänker på över fem gånger på Palermo borta mot Juventus…

Säsongens hoppsan:
Att nykomlingen Bari, med en cool, frejdig, vågad och skön fotboll tungt nederlagstippade klev in som man gjorde i Serie A. Jag blev halvkär redan i premiären vid 1-1 borta mot självaste Inter…för deras lugn, trygghet, att till och med i en sådan typ av match, efter att så många år varit borta från Serie A, spela sig ur varenda situation. Sedan flöt det på mest hela tiden och till sist blev det en snygg tiondeplats. Grande!

Säsongens hoppsan 2:
Inte lika chockerande som Bari, men ändå…Parma…också nykomling. Åtta och snuddande nära Europaspel nästa år, bara så där…nästan utan att det noterats känns det som.

Säsongens nyförvärv:
Diego Milito, Inter.

Säsongens spelare:
Maicon, Zanetti, Milito eller Sneijder från mästarlaget?
Totti, De Rossi eller Vucinic från utmanarna?
Nja, mitt val faller på en annan personlig favorit – den lille store Fabrizio Miccoli! Som var en mycket starkt bidragande orsak till att Palermo sånär tog sig till Champions Leauge!

Säsongens pajas:
Mer än vanligt får man kanske säga, men en viss Silvio Berlusconi, som ”tvingade” bort den lovande tränaren Leonardo från sitt Milan efter blott en säsong.

Säsongens floppvärvning:
Här skulle det vara lätt att ta det självklara: Melo, eller möjligen Diego i förfallet Juve.
Men om vi bortser från dem: inte har Milan riktigt fått ut det de önskade av en viss Klaas Jan Huntelaar direkt…

Säsongens dröm:
Man inledde med två raka förluster. Det var jätteprotester mot ledningen, det var kaos. Det var säsong som var på väg att kantra åt helt fel håll.
Då kom stadens son Claudio Ranieri in, man spelade 24 matcher i rad utan att förlora och fick staden att drömma igen. En dröm som varade en hel vår i en miljö där ingenting är som någon annanstans.
Inter må ha vunnit ligan. Men någonstans var det här lika mycket AS Romas säsong.
En unik, vacker saga.

Säsongens superfiasko:
Möjligen missbedömde nästan allihop av oss allt. Vi analyserade för dåligt helt enkelt. Men ändå, det hjälps inte: tidigt uttåg ur Champions Leauge, nya spelare som praktfloppade, sparkad tränare och ett Olimpico i Turin i lågor. Juventus anno 09/10 är en besvikelse nästan utan dess like.

Säsongens lillfiasko:
Fiorentina? Tja, men vi glömmer ju trots allt inte Champions Leauge-äventyret, så ändå inte.
Udinese? Visst, bättre än plats 15 borde man ha grejat.
Men ändå: det får nog bli Lazio som får stå i skamvrån. Det började med att Delio Rossi inte fick vara kvar efter fjolåret…och sedan har det bara rasat vidare. Grejade kontraktet i sista stund och i slutet av säsongen höll supportrarna mer på andra lag än det egna…

Säsongens fulaste:
Bara vacker under resterande tid av säsongen, men i 89:e minuten i Coppa Italia-finalen var han det inte. Francesco Tottis vredesutbrott mot Mario Balotelli måste ses som det fulaste under 2009/2010.

Säsongens teaterapa:
Ni får säga vad ni vill, från samma nämnda cupfinal, Marco Materazzis uppvisning!

Säsongens comeback:
Men Totti bara måste ju med i nåt positivt också. Åter efter två månaders skadeuppehåll, sol och 20 grader på Olimpico inför över 40 000 (inklusive mig själv) i novembereftermiddagen. Och så ett hattrick på mindre än en halvtimme… Så återvänder bara en alldeles speciell kapten!

Säsongens glädjebesked:
Att en och samma teve-kanal (TV4) nästa säsong har rättigheterna för alla lag i Italiens högsta serie och ska sända upp till sex matcher i veckan. Att det ska bli ordning på torpet igen (det litar vi på!), att man kan koppla av en hel sommar och bara vänta utan den vanliga oron i magen.
På att vårt kära, kära Serie A ska komma till oss igen.
Vi ses sista helgen i augusti, kompis.

***
Tre dagar bort nu bara – Champions Leauge-finalen.
Så här ser oddsen ut:

”Ingenting från Serie A där”, sade Jesper Hussfelt med ett snett leende i studion när Fotbollskanalen Europa hade ett sammanfattande inslag från den gångna säsongen i söndags. ”Säsongens snyggaste” från framförallt de tre största ligorna.

Så har det inte gjorts några speciella mål i Italien den här säsongen?
Klart att det har. Och jag kan ta på mig uppgiften…

Här är de jag lite spontant kan minnas, de som poppar upp i huvudet en tisdagförmiddag när Stockholm ännu en dag är så ljummet, så vackert, så doftande, så omfamnande att man så snabbt det bara går vill ut och krama den.

Tänk att det blev sommar ändå till slut.

Men…inte ens jag har sett alla matcher, inte ens alla sammandrag, så det är bara att väcka mig, att komma med egna förslag på snygga mål under säsongen jag missat…

Här kommer som sagt i alla fall de jag kommit att tänka på:

Givetvis också Totti.

Jag vet…Roma igen, men vilket mål!

Maicon såklart, mama mia.

Bara Seedorf i slutet av match, vi har sett det förr va?

Inte så tokigt heller, Bojinov…

Och så till slut han som är lite av årets spelare…
***

Jag känner att jag är lite elak mot Stankovic och hans mål borta mot Genoa (det borde fått plats), men Inter klarar sig ju rätt bra ändå…

När Francesco Totti med tio minuter kvar att spela och 2-0-ledning för sitt Roma i Verona, men ändå alltför väl medveten om läget en bra bit söderut i landet – att det knappast kommer att hända något med Inters 1-0-ledning – tittar upp mot de mellan 18 000-20 000 tillresande romanisti som åkt de drygt 50 milen från Rom i hopp om mirakel.
Och som allihop nu stämmer upp i Roma, Roma (den som alltid sjungs inför matcherna hemma på Olimpico) så att det låter ända hem till Testaccio, Monti och Garbatella och allt vad de gulröda stadsdelarna heter i huvudstaden, trots att de också förstår.

Ja, då tror jag att Francesco Totti tänker två saker. Jag tror att han ännu en gång tänker att han gjorde rätt. Att han följde sitt hjärta och alltid stannade i klubben han älskar. Att han blev kvar hos de människor som älskar honom. Att han offrade ett antal titlar för det och att det var värt det. Att färgerna han spelar för känns äkta.
Sådan stolthet tror jag att han känner.

Han kunde valt en vit tröja i Madrid, då hade han vunnit mera. Han kunde säkert sprungit till en hel del andra också. Och fått lyfta nån pokal ytterligare.
Men han valde sitt Roma. Han var medveten om ”priset”, men var redo att ta det.
För att det trots allt han inte fick vinna var värt det.

Men jag tror också att han tänkte att: det blir kanske inte så förbaskat många chanser till nu.
Roma är liksom med och tampas om scudetton på allvar nån gång då och då, man vinner i princip aldrig och det kan mycket väl vara så att det dröjer bra många år till nästa gång (även om känslan i klubben är bra just nu) man har samma chans som man hade i år.
Då är knappast Francesco Totti med.

Tiden börjar rinna ut. Det är klart att han kände det en dag som denna.

I solen i Verona när han med glansiga ögon tittar upp på det där gulröda havet.
Sitt hjärtas hav.

***
Det är såklart bara att gratulera Inter. Tjatigt för alla icke-interisti, att det är femte året i rad nu, men samtidigt.
Ingenting är någon slump. Man är bara bäst, och det fattar vem som helst. Hade Albin Ekdal knixat in den där bollen i inledningen kan ni ge er tusan på att det hade blivit 2-1 istället.
När det väl gäller är det bara så det är.
När elden i baken kommer.
Då fixar Internazionale det. Då står den där Mourinho där. Och lyfter ännu en pokal.

Så…stort grattis Inter! Från hela (nåja) mitt hjärta.

Fixa den där trippeln nu när ni ändå är i farten.
Men sedan…så säger vi schas till Mourinho – nya utmaningar i nya länder – och så nästa säsong bestämmer vi att det är ett proppmätt nerazzurri och ny tränare och inkörningsperiod och ett mellanår som heter duga.

Möjligen en fjärdeplats med nöd och näppe.
Bara så ni vet.

För nu får det faktiskt räcka på ett tag.

***
När Roma förlorade mästarskapet? Ja, jag tog faktiskt upp det direkt efter den aktuella matchen.
Man har förvisso tappat 0-2 till 2-2 alldeles i slutet i Neapel. Man har gjort detsamma i Cagliari.
Båda är sånt som kan hända.
Alla säger också att guldet tappades hemma mot Samp i omgång 35 och det kan väl stämma. Det är ju det tydligaste.
Men…det är när man låter en överviktig superavdankad Lucarelli rumla in tre mål i en och samma match i Livorno (3-3), en bit in på våren, ja det är DÅ man inte vinner ett campionato.

Så krasst är det.
***
Såklart också megagrattis till Cassano, Pazzini, Palombo, Del Neri och gänget i Sampdoria.
Champions Leauge-platsen grejades!

Frågan är bara vad som händer med laget och tränaren nu. Det är rykten om väldigt många…

För det är ju sådana tider som väntar nu.
En säsong tar slut.
Nästa börjar.

Och Inter är som vanligt Campione.

Avskedet av Leonardo som Milantränare blev nästan än mer rörande än jag trodde i går. Och då kände jag mig ändå förberedd.
Kärleken från ett helt stadion, från varenda spelare med en rödsvart tröja, det så innerligt äkta alla verkade känna för denne – som det känns – sympatiske, reko och förbannat duktige människa.
Ja, det var verkligen på alla sätt varmt och vackert att skåda.

Och efter mycket tjat fick Favalli upp Leonardo, som nog tyckte det var på gränsen till alltför känslosamt, på San Siros matta efter slutsignalen…

***

Milan slog Juve med 3-0. I semesterfotboll.
Milan hade Leonardo att spela för. Juve sin heder.
Rossoneri spelade också för sitt.
Den gamla damen gjorde det inte. När såg man egentligen senast en sådan här blek upplaga av Juventus?
Nån som kommer ihåg?

***
Och protesterna mot Berlusconi som genomfördes på San Siro har jag i alla fall ingenting att invända emot.

Nu är tydligen framåtsträvaren Lippi på väg in istället för Leonardo.

Originellt där. Verkligen.

***
Det är en spelmässigt hopplös sista omgång av Serie A säsongen 2009/2010 som spelas. Där inte ett enda lag som har något att spela för möter ett annat lag som har något att spela för.
Däremot möter en hel del lag som inte har något att spela en hel del andra lag som inte har något att spela för.

Det är de två typerna av matcher som avskedsföreställningen i Italien helt enkelt bjuder på. Och spelbolagen är på sin vakt, bjuder inte på en millimeter extra.
Det är naturligtvis hopplöst. Det är faktiskt bara att säga pass. Vi har lite Serie B-matcher framöver att hugga tag i och det kan inte hjälpas, idag står i alla fall den här bloggen över.

3,20 på Cittadella satt annars bra i går och även smyget på femoddsaren Grosseto borta mot Frosinone hade sina poänger…det stod 0-0 i det längsta innan hemmalaget –tyvärr – avgjorde alldeles i slutskedet.

***
Och dagen kan ni. Den här sista från il campionato den här säsongen.

Jag vågar som sagt inte hoppas. Inter vinner givetvis i Siena, Roma gör troligen (om inte Inter tidigt tar ledningen klart, då tror jag giallorossi nog packar ihop) samma sak i Verona.

Sampdoria tar med största säkerhet hand om den fjärde Champions Leauge-platsen då man möter ett Napoli hemma på Marassi som inte har något att spela för. Även om jag hoppas på mirakel och att Palermo (i så fall) som har nedflyttningsklara Atalanta borta kan smita om till slut.

Men jag känner ju mig själv. När klockan väl slår tre. När skiten är i gång och vi befinner oss på Bentegodi och det kommer att vara en hel curva full med romanisti och man kommer inte att kunna koncentrera sig på spelet en sekund och jag kommer bara att vänta på att sorlet och sången där i curvan ska utmynna i nåt större, nåt högre, nåt euforiskt…i nåt besked.
Om ett under i Siena.

Och då vet man som sagt ändå om det.
Att det inte kommer att ske.

Så må bästa förbaskade (blåsvarta) lag vinna.

Det är alltså tack- och avskedsföreställning i kväll. På San Siro i Milano. Inte bara sista matchen för säsongen och arrividerci för Milan och Juventus, utan också ciao, grazie (nåja) och det var allt för oss och ska jag vara taskig så är det väl bara den ene man kommer att känna tomhet efter.

Att Alberto Zaccheroni, som på något obegripligt sätt och så på alla sätt olikt Juventus kom in i klubben efter halva säsongen, skulle lämna visste alla.
Men nog trodde jag att Leonardo var ett långsiktig val för Milan. Nog trodde jag att en tredjeplats med det material Milan förfogat över skulle anses som mycket väl godkänt (både på förhand och med facit i hand) och att brasilianaren skulle få mer än en säsong på sig. Dessutom har han sett till att rossoneri spelat en vettig fotboll.
Men nu blir det inte så. I kväll, i elljuset på San Siro, blir det ett – tror jag – känslofyllt farväl från Curva Sud och Milan för den här gången.
Jag kommer att sakna honom.

Hur det går i kväll?
Milan vinner nog det helt betydelselösa prestigemötet, men 1,90 är väl klent.
Jag har som sagt svårt för de här matcherna som inte spelar någon roll för någon tabell.

***
Jag hämtar istället dagens spel från Serie B. Där är det fortfarande gott om oroliga magar, cigariller som abstinensrökes och kaffe som måste stilla oron.
Det här är inga säkra grejer vi pratar om, men två matcher med spännande odds på bortalagen som jag inte riktigt kan låta bli.

Först: Cittadella har fortfarande chans på playoff-plats till Serie A, möter ett Ancona i ingenmansland som har föga att spela för och som dessutom dras med ett par avstängningar. Trots att Cittadella inte är världens, och inte ens Serie B:s, starkaste bortalag tycker jag det är värt ett försök till 3,20.

Det tycker jag också att Grosetto är borta mot galenpannegänget Frosinone (som ytterst ofta är inblandade i heta matcher där allt kan hända). Och det är förvisso ett än värre höftskott, men till oddset ändå spelkittlande. Grosseto är i ungefär samma läge som Cittadella; man har chans på en kvalplats för att försöka pallra sig upp i den högsta serien. Frosinone slåss för att klara sig kvar, har tre spelare avstängda och är ett humorgäng av guds nåde. Mer än en gång den här säsongen har man rasat ihop fullständigt även på hemmaplan och med lite motgång från början i den här matchen kan Grosseto mycket väl åka hem till Toscana med tre poäng…

Ancona-Cittadella, 2, 3,20, bet-at-home.

Frosinone-Grosseto, 2, 5,00, bwin.

***
Och i morgon då.
Scudettostriden, den stora dagen, och det är klart att alla, i Italien och i Sverige och naturligtvis TV4-Gruppen som sänder alla de avgörande matcherna piskar upp det här till ett drama och gastkramande och det är klart att de 15 000 romanisti som reser till Verona för att följa sitt Roma mot Chievo kommer att våndas med radiolurarna i öronen…men…
…egentligen vet vi ju alla hur det slutar och har så gjort ett tag. Det är klart att Inter inte tappar det här inför massor av egna supportrar mot redan nedflyttningsklara Siena där i Toscanastaden.

Det går tyvärr inte ens att hoppas.

Att få Marcello Lippi att ta med spelare som sticker ut, bara en aning liksom, i sitt landslag, ja det är väl ungefär lika svårt som att få det lite varmt om kinderna i Sverige det här året.
Det verkar helt enkelt omöjligt.

Men om vi bortser, och det är såklart det inte Lippi gör, hur spelarna i fråga fungerar i grupp, i ett lag och i det sätt som Lippi verkar tänka – bara tittar på kvaliteer och att det skulle kännas aningen sexigare än det gör nu, så är det de här spelarna jag kommer att sakna mest när Italien äntrar Sydafrika i sommar.

1. Mario Balotelli
Jag vet, av en massa skäl snudd på omöjligt kanske (även om jag på nåt konstigt sätt inbillar mig att det just under en VM-sommar kanske hade kunnat hända något med Super-Mario…) och om vi bara glömmer allt det andra, så herre gud vad hans egenskaper skulle behövts. Snabbheten, tillslaget, tekniken, målfarligheten. Allt.
Om han hade plockat fram det alltså.

2. Alberto Aquilani
Har efter sju sorger, åtta bedrövelser och så många skador att man tappat räkningen äntligen börjat spelat fotboll igen (Liverpool). Och har dessutom sett pigg ut, nästan som när han var som bäst och mest skadefri i Roma. Hade onekligen känts ohyggligt fräsch på det synnerligen trista mittfält som nu presenterats. Ofattbart att han inte ens funnits med i diskussionen.

3. Antonio Cassano
Uppenbarligen helt omöjlig för Lippi och inte lika hett stoff för de flesta som i början av säsongen, men ändå (och formen har ju börjat komma tillbaka).
Hans oförutsägbarhet i det så förutsägbara Gli Azzurri – det hade liksom varit något.

4. Simone Perrotta
Ingen stjärnspelare på det sättet och heller ingen som sänker medelåldern, men ändå en mittfältare som…rör sig! Som löper, till skillnad från flera av de spelare som Lippi tagit ut. Italien hade behövt Perrotta, eller en spelare av hans typ, det är min bestämda känsla.

5. Francesco Totti
Jag skrev ju själv förra veckan – att jag inte ville se honom i VM. Att det inte hade känts rätt, och det tycker jag fortfarande. Lik förbannat vet jag, att när Italien kliver ut till sin första match i Sydafrika om en månad så kommer jag att sakna honom. Jag kommer att sakna honom så det gör ont i varenda del av kroppen. Varenda millimeter. Jag saknar nämligen alltid Totti på en fotbollsplan där han skulle kunna finnas med och hur det ska gå när han en dag lägger av för gott, ja det är en gåta just nu.
Grande capitano.

***
Balotelli och Totti i samma lag…bara en sådan sak!

***
Ronaldinho kan man förvisso ha synpunkter på om han skulle ha varit med eller inte, i ett brasilianskt landslag…
Visst, han har gjort en hel del bra under säsongen, men jag menar – så himmelens fantastisk har han trots allt inte varit.
De stora gåtorna (i ett Serie A-perspektiv) med Brasilien är ju trots allt:
* Att Pato (trots skadebekymren) inte finns med…mama mia.
* Att Romas numera andremålvakt Doni kallats samtidigt som Julio Sergio, som snott Donis plats i Roma och varit fullkomligt fenomenal lämnas utanför den trio som får åka till Sydafrika.
* Att Julio Baptista finns med, samtidigt som då alltså Pato, och Ronaldinho, inte gör det.
* Att Felipe Melo lyckats slinka på planet…

***
Värst av allt i den här grenen är ju dock att en av världens bästa backar, Javier Zanetti, inte finns med i ett Maradonas argentinska landslag.

Det gör däremot Maradonas kompis och anfallare: Palermo!

Skål säger vi.